Vi är inte en.
Varför är man så mån om att bli sams när man dagarna innan konstaterat att vi är påträngande och jobbiga? Seriöst.
*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*
Pappa fyller 65år.
*
* *
* *
*
*
*
*
*
Virus
Som jag listat ut blev måndag en riktig skit dag. Kanske till och med värre än väntat.
Aja, lämnar det. Symptomen på behandlingen som pappa får gör att han inte kommer någon vart. Han kan inte gå eller göra någonting. Usch, jag vill bara krypa under täcket.
Varför får man aldrig vara glad? Jag hatar det här. Det är en sak att det inte är okej hemma. Sjukdomar kan man oftast inte göra någonting åt mer än käka mediciner och hoppas på det bästa typ, men att det är skit i skolan också? Va fan. Känner mig så ego, men jag kan inte släppa nåt. Jag är super trött på allt. Varför är livet så orättvist? Varför var vi tvugna att bli drabbade av cancer som spridit sig och hela tiden blir värre?. Seriöst, jag orkar inte. Inget hjälper och jag är ensam. Undrar om vi alla känner lika i familjen? Smällar från alla håll gör att jag viker mig och jag antar att jag snart bryter ihop totalt. Vet inte vad jag ska göra.
Det värsta är nog att jag vet så lite. Jag vet inte om pappa klarar detta, men antagligen inte då det hela tiden är något som gör att han inte kan få behandlingar mot cancern. Antingen dåliga värden eller att det händer något annat som gör att det inte går att fullfölja behandlingen (fullfölja.. bättre ord, tack?). Jag vet inte om sjukhuset har förstått att det är ganska unga barn som han har: 32, 26 och 19år. Många har ju sin farföräldrar kvar vid den åldern. Men det har inte vi..
Morfar dog den 11 september. Minns inte vilket år det var? Antingen 2001 eller 2002. Att han dog känns också så himla orättvist. Han hade också cancer. Han hade väl på sätt och vis startat upp ett nytt liv när cancern drabbade honom. Mormor hade dött några år tidigare, vilket också inte är rättvist någon stanns. Han bodde nu hos en kvinna som han trivdes med och vill renovera hans hus med så de kunde bo där på somrarna. Men det blev aldrig så.. Huset hade han själv byggt upp när mamma var liten. Det var för mycket jobb med huset så det såldes. I höstas var det till salu igen. Vi var och tittade. Det verkade vara fixat bra, men när vi gick ner för trappan till källaren kände vi doften. Möglet var kvar och det ger inga roliga minnen precis. Det känns sorligt att vi inte kunde köpa tillbaka huset, det är ju ändå morfars och mormors hus, men den där doften, även om det finns hjälpmedel mot möglet, det går inte att leva med det. Det ger för tråkiga minnen.
MIN MAMMAS & PAPPAS FÖRÄLDRAR, MIN OCH MINA BRÖDERS MORMOR & MORFAR, FARMOR & FARFAR
Vi saknar er och hoppas att ni har det bra. Hjälp oss om ni kan och vänta på oss.
Vila i frid.
Ledsen.
Jag känner stark oro inför skolan imorrn. Det är jobbigt. Jobbigt att vara själv, men på tisdag är det ju lite som vanlig igen och man slipper och vara själv. För någon månad sen slapp jag den oron. Men nu är vi de "onda" i klassen. De som pratar skit, även om det gäller bara en gång och miljarder försök att få det bra så är det bara en stor jävla käftsmäll tillbax. "Vi vill inte bli illa behandlade igen".
Visst, jag kan förstå, men ändå inte. Jag har nog lättare för att förlåta människor, även om jag inte fått något förlåt. Tror det bästa om människor. Jag mennar, vem kallar en människa som kallat en massa ord för värdelös i två-tre årstid sin bästa vän och leker i en fontän som inget hade hänt? Lärarna förstog att vi inte var bra för varandra och i mitten av sjuan hade vi noll kontakt. Bra antagligen.
Som om..?
Trist dag. Varit ensam typ hela dagen. Så blir det när folk bestämmer sig för att hämnas till max. Folk får lida, men why not? Så länge man kan leva på andras olycka är ju allt bra! Och sen när lärarna ser så låtsas man att man bryr sig.
Näe, men jag ska inte klaga. Det här tar för stor del i mitt liv och det är inte värt. Så det så.
En gång..
Men fatta, jag står upp. Jag ler och skrattar, är ledsen när jag behöver det. Mitt liv är SÅ mycket större. Jag behöver inte lägga ner tid för att hämnas på andra. Jag lägger ner tid på det som jag behöver, för att jag ska må bra och även helst alla andra runt omkring mig. Jag är inte felfri och jag vet att jag har påverkats av cancern och pappas vidriga humör för det gör man. Ligger döden så nära, så är inte allt så jävla lätt.
Någon sa på radion..
.. i still med att det är bättre att vara vänner och vara förlåtande än att kriga. Tänkvärt.
En blick säger mycket ska du veta lilla du. Gå vidare, du behöver inte lägga energi på att göra livet surt för mig. Visst har jag det tufft idag, men jag tar inte åt mig längre av det du gör. Jag är stark i mig själv och växt något enormt denna tid. Jag bryr mig om det som är viktigt och står för vad jag gör!
MEN, nu till det viktiga, det bloggen ska handla om..
Pappa fick ett krampanfall i söndagskväll. Han har epilepsi, men detta berodde troligen på medcinerna han äter. Är rädd för att han någon gång ska få "anfall" när jag och han är ensamma hemma. Minns när han fick det i bilen en gång när jag och min familj varit i stan. Har bilden framför mig än fast jag var ganska liten. Jag och min bror gick in på mcdonald's för att jag skulle få slippa se det och vänta på att ambulansen skulle ta honom till sjukhuset. Hemskt.
