Virus
Som jag listat ut blev måndag en riktig skit dag. Kanske till och med värre än väntat.
Aja, lämnar det. Symptomen på behandlingen som pappa får gör att han inte kommer någon vart. Han kan inte gå eller göra någonting. Usch, jag vill bara krypa under täcket.
Varför får man aldrig vara glad? Jag hatar det här. Det är en sak att det inte är okej hemma. Sjukdomar kan man oftast inte göra någonting åt mer än käka mediciner och hoppas på det bästa typ, men att det är skit i skolan också? Va fan. Känner mig så ego, men jag kan inte släppa nåt. Jag är super trött på allt. Varför är livet så orättvist? Varför var vi tvugna att bli drabbade av cancer som spridit sig och hela tiden blir värre?. Seriöst, jag orkar inte. Inget hjälper och jag är ensam. Undrar om vi alla känner lika i familjen? Smällar från alla håll gör att jag viker mig och jag antar att jag snart bryter ihop totalt. Vet inte vad jag ska göra.
Det värsta är nog att jag vet så lite. Jag vet inte om pappa klarar detta, men antagligen inte då det hela tiden är något som gör att han inte kan få behandlingar mot cancern. Antingen dåliga värden eller att det händer något annat som gör att det inte går att fullfölja behandlingen (fullfölja.. bättre ord, tack?). Jag vet inte om sjukhuset har förstått att det är ganska unga barn som han har: 32, 26 och 19år. Många har ju sin farföräldrar kvar vid den åldern. Men det har inte vi..
Morfar dog den 11 september. Minns inte vilket år det var? Antingen 2001 eller 2002. Att han dog känns också så himla orättvist. Han hade också cancer. Han hade väl på sätt och vis startat upp ett nytt liv när cancern drabbade honom. Mormor hade dött några år tidigare, vilket också inte är rättvist någon stanns. Han bodde nu hos en kvinna som han trivdes med och vill renovera hans hus med så de kunde bo där på somrarna. Men det blev aldrig så.. Huset hade han själv byggt upp när mamma var liten. Det var för mycket jobb med huset så det såldes. I höstas var det till salu igen. Vi var och tittade. Det verkade vara fixat bra, men när vi gick ner för trappan till källaren kände vi doften. Möglet var kvar och det ger inga roliga minnen precis. Det känns sorligt att vi inte kunde köpa tillbaka huset, det är ju ändå morfars och mormors hus, men den där doften, även om det finns hjälpmedel mot möglet, det går inte att leva med det. Det ger för tråkiga minnen.
MIN MAMMAS & PAPPAS FÖRÄLDRAR, MIN OCH MINA BRÖDERS MORMOR & MORFAR, FARMOR & FARFAR
Vi saknar er och hoppas att ni har det bra. Hjälp oss om ni kan och vänta på oss.
Vila i frid.
Du behöver någon att prata med. Man kan inte gå och bära så här mycket inom sig. Varför är det farligt att berätta för någon?
När jag gick på gymnasiet och min far var döende i ALS kom tre lärare fram till mig samma dag och frågade hur jag egentligen mådde. Jag sade ingenting, men jag har alltid ångrat det i efterhand. Tänk vad det hade känts bra om NÅGON bara vetat vilka tankar jag kämpade med då.
Pappa dog 2002, när jag var 20 och mina syskon var 16, 12 och 8 år...
Mamma dog i cancer i somras, då hade vi hunnit bli 28, 24, 20 och 15. Tyvärr tar inte sjukdomar hänsyn till barnens ålder. De tar inte hänsyn till något. Jag har i princip en enda äldre släkting kvar - min mormor - medan andra människor i min ålder har både föräldrar och mor- och farföräldrar.
Vad jag vill säga med detta vet jag inte. Kanske bara att jag känner igen din verklighet.
