migmedig

Känner mig så ensam nu och hela tiden kommer nya små problem. Tjat, skrik, bråk och trista kommentarer från olika håll. Fy fan, varför lever man i det här?

Märks när man slappnar av hur trött man faktiskt är. Sov till 12.05 idag, vilket är länge om man jämför med att jag brukar gå upp senast 10.30, men oftast tidigare då jag stallet tar upp så mycket tid och gör rutiner för mig även på helgerna.

Imorrn blir det en fin liten uteritt med världens bästa häst. Vet inte vad jag skulle göra utan han.
Han betyder bara mer och mer för mig och jag är så glad att han finns. Han är ljuset, han är den som gör att jag verkligen slappnar av när allt är som jobbigast. <3

Mitt i allt så finns det faktiskt massa glädje och skratt. Det kan ingen och inget ta ifrån mig! Jag kan inte gräva ner mig eller stå och vänta på att saker ska "försvinna" och allt ska bli som det ska. Man lever bara en gång och jag tänker leva fullt ut, göra det jag vill och känner för. Det gäller bara att anpassa sig efter situationen och acceptera att såhär är det, jag försöker att göra något åt det jag kan och sedan är det bara att försöka hantera sina känslor på ett bra sätt. Vilket kanske inte är så lätt varje gång. Oftast samlar jag på mig massa och kan bli jätte ledsen eller arg för minsta grej. Men idag är jag glad.


Tack för en bra dag och fina minnen från 29 april 2011! (trots att man fått nya tankar och även värderingar som man helst inte vill tänka på MEN som är så viktiga. man lär sig att ta vara på livet ännu mer.)

Det händer mycket. På en gång. Nu har det väl lugnat ner sig hoppas jag.

 Alla människor felar, gör misstag. Så är det, lev med det. Ingen är perfekt!

Vi lever bara en gång och då tycker jag att vi ska finnas för oss själva och för alla andra. Alla ska ha chansen att leva ett så bra liv som möjligt och ibland får man bara lägga saker bakom sig, fast det känns så otroligt illa i själen när man fått hårda (och onödiga) ord från vänner. Man ger dem ändå en chans, förlåt är ändå bara ett ord, ett ord som jag kan leva utan, för att jag inte värd att få vara ledsen, inte värd att få ett förlåt, inte ens ett förlåt utan mening bakom. Okej, jag kan inte göra något åt det. Lev vidare!

Att sedan göra ett misstag. Som man ber om ursäkt för. Personen verkar ändå kunna motta det. Bra! Inget illa menat mot dig. Det är starkt att kunna lägga saker bakom sig!

Men den personen det inte är ett dugg synd om egentligen. Ursäkta! Beter sig så omoget. Det var inga ord mot dig, men du tolkar om, ser små saker som kanske ja, hon kanske gjorde sådär och gör dig själv till ett offer. Jag tror aldrig du kommer läsa detta, kanske inte ens förstår att det är dig som det handlar om. Du ser och hör det du vill för att det är dig som det ska vara synd om. Du verkar tycka hämnd är bra, man får skylla sig själv. Men vem har rätt att göra någon illa? Hur kan det som är fel att göra mot dig vara rätt att göra mot någon annan? Man får skylla sig själv. Det var ni som börja och ni förtjänar dubbel smärta trots era försök så var vår inte vänskap något värd, men ni var jävligt bra att ha när jag var ensam!

Jag skapar inte den här bloggen för att mina nära och kära ska läsa den, jag skapar den för att få skriva av mig. Kanske någon tittar förbi, ger mig någon snäll kommentar. Jag vill inte att min familj och vänner ska läsa den än - just nu är jag inne i något som är helt otroligt ofattbart, ohanterbart. Något som jag inte kan dela med mig av. Jag kan inte säga vad jag går genom, mina tankar. Jag klarar inte av att folk ska se ner på mig och tänka jaha, hon med sjuk pappa. Synd om henne. Jag vill att allt ska vara som vanligt, men inget blir någonsin som vanligt. Inget. Samtidigt behöver jag bara en kram, någon som säger att allt kommer ordna sig. Det kommer inte ordna sig. Han kommer aldrig att bli frisk. Han har varit sjuk i två långa år, känns som så mycket längre. För en vecka sedan fick vi veta att det spridit sig. Man vet inte hur lång tid det tar. Men han kanske inte finns när jag tar studenten? Han kommer inte se sina barnbarn, aldrig bli morfar eller farfar. Kanske finns han när jag fyller 20, men antagligen inte när jag fyller 25. Jag hoppas att han klarar sig tills jag gått klart skolan, sen kan jag "fly". Ingen i klassen behöver någonsin få veta. Utan jag var den där personen som oftast var glad, ett leende på läpparna. Oftast fejkat så otroligt. Så falskt.