migmedig

Jag skapar inte den här bloggen för att mina nära och kära ska läsa den, jag skapar den för att få skriva av mig. Kanske någon tittar förbi, ger mig någon snäll kommentar. Jag vill inte att min familj och vänner ska läsa den än - just nu är jag inne i något som är helt otroligt ofattbart, ohanterbart. Något som jag inte kan dela med mig av. Jag kan inte säga vad jag går genom, mina tankar. Jag klarar inte av att folk ska se ner på mig och tänka jaha, hon med sjuk pappa. Synd om henne. Jag vill att allt ska vara som vanligt, men inget blir någonsin som vanligt. Inget. Samtidigt behöver jag bara en kram, någon som säger att allt kommer ordna sig. Det kommer inte ordna sig. Han kommer aldrig att bli frisk. Han har varit sjuk i två långa år, känns som så mycket längre. För en vecka sedan fick vi veta att det spridit sig. Man vet inte hur lång tid det tar. Men han kanske inte finns när jag tar studenten? Han kommer inte se sina barnbarn, aldrig bli morfar eller farfar. Kanske finns han när jag fyller 20, men antagligen inte när jag fyller 25. Jag hoppas att han klarar sig tills jag gått klart skolan, sen kan jag "fly". Ingen i klassen behöver någonsin få veta. Utan jag var den där personen som oftast var glad, ett leende på läpparna. Oftast fejkat så otroligt. Så falskt.